,

Nu har det ju gått några veckor sedan jag lämnade Spaniens solkust, Fuengirola, för att återvända till hemlandet Sverige. Flygresan var något av det värsta jag har varit med om. Grät i princip i fyra timmar + tiden på flygplatsen (men då var det ju iofs inte lika patetiskt då min värdmamma och wahibi grät med mig). Alla spänningar bara släppte och uttryckte sig offentligt när jag fick ett sms som påminde om alla skratt och diskussioner vi har haft om vårt första intryck från varandra. Att höra att man är självisk brukar vanligtvis inte få mig att gråta sådär mycket.

Jag har vunnit så otroligt mycket under den här resan. För det första har jag hittat riktigt underbara kompisar som hör till de absolut närmaste jag har. Vi har bildat som vår egna lilla familj där nere. Så nu har jag typ tre familjer, hihi.

Sedan ska jag ju inte glömma min kära lilla w som kom till mitt liv på hösten, alltså i början av tiden i Spanien. Fram och tillbaka gick det ett tag; tills det i slutet slutade med en sorglig kärlekshistoria, med den typiska dramatiserade omöjliga kärleken. Nej nu ska jag inte överdriva, han har ju faktiskt varit här och hälsat på och han påminner mig om att spanien ju fortfarande finns kvar.

En annan stor del av mitt spanska liv, förutom familjerna och kärleken, har varit festerna, dansandet och alkoholen. Man har varit i kontakt med mycket sådant som inte är hälsosamt för varken kroppen eller psyket. Men viktigt att komma ihåg; jag ser ut som en ängel jämfört med en del andra…

Som alla andra 17- och 18- åringar har jag kämpat med skolan. Mitt andra år i gymnasiet spenderades på Svenska Skolan Costa Del Sol. Under den regniga och kalla vintern satt jag många kvällar och nätter och slet vid mitt lilla skrivbord, med min sega dator. Det var jobbiga tider ska jag säga er, men däremot så har jag haft värre. Första året på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium, Stockholm, hade nog vant mig med mycket plugg så andra året kändes inte lika jobbigt för mig som det gjorde för många andra.

Tillsammans med skolan har vi åkt runt i Andalusien och sett en massa fina städer och byar. Alla har satt sina uttryck på sina speciella sätt. Men jag måste nog säga att resan som jag och en del av kompisfamiljen gjorde var den som är mest värd att minnas. Vi åkte till Barcelona för en långhelg. Jag hade fixat boende och var jätte nervös över att det var något som inte skulle stämma. Men som tur var hade vi en jätte trevlig landlord som kom och tog hand om oss bra. Till exempel kom han en kväll när värmesystemet inte fungerade i vår lägenhet. Vi satt i myskläder (mössa, halsduk och långkalsonger) och drack te för att värma oss. Han stannade kvar och umgicks med oss slitna tjejer. Det är något jag verkligen saknar här i Sverige, ingen stannar och är trevlig, umgås på samma sätt. Speciellt inte när man ser ut som skit. Ingen bryr sig om utseendet i Spanien på samma sätt som det görs här.

I Barcelona kollade vi på alla de här ställena man ”måste se”, men mest av allt njöt vi bara av varandras sällskap och tog det lite som det kom. Spontana tjejer som festade hemma hos landlordens lyxlägenhet mitt i centrala Barcelona. Kommer så ihåg hur vi gick på toa och tog mobilkort på hans lyxiga badrum. Och hela tiden ekade skratt, skratt och skratt.

Jag är en tjej som skrattar mycket. Men jag tror ärligt inte att jag har haft så kul och skrattat så mycket som jag gjort under det här året. Med tjejerna har jag kunnat ta fram min humor och den har nått höjder som den aldrig har varit på tidigare (enligt mig iaf, höhö). Att få vara sig själv i bästa vänners sällskap gör under!

Men även fast jag har varit mycket med kompisarna så har man blivit så mycket mer självständig. Att bo i en spansk familj är inte alltid lätt. Jag kommer fortfarande ihåg första mötet och första natten när jag skulle gå och lägga mig; ”Vad fan har jag gett mig in i?”. Men jag hade verkligen tur med min familj. De hade saker för sig hela tiden och jag hade hela tiden saker för mig så det var tider då vi knappt träffades. Jag fick den där självständigheten och friheten att kunna göra vad jag vill men ändå känna den trygghet som en familj erbjuder. Alla medlemmarna hade fina egenskaper som gör dem speciella, men jag måste nog ändå säga att abuela (mormorn i familjen) är den jag kommer komma ihåg längst. Damen på 90+ som satt i soffan med sina löständer och log så snällt. Hon uppskattade alltid när man kom och pratade med henne och sa alltid en massa fina saker till en. Det var en sen kväll/natt när jag steg genom porten, familjen hade just kommit hem från sin hemby (jag hade varit ensam hemma en vecka) och abuela var redan nerbäddad, men när hon hörde att jag hade kommit hem ropade hon ”rebeccaaaaaa, rebeccaaaaa!” och var så ivrig att fråga hur jag hade haft det och berätta om sin vistelse i hembyn. Det var en fin stund det.

Sedan jag kommit hem har jag gråtit ett antal gånger och saknat spanien så mycket att det gjort ont i hjärtat. Det är speciellt dagar som denna, när regnet bara öser ner, och man lyssnar på de spanska låtarna man lyssnade på därnere… Det är nu när man ser tillbaka på året som man förstår hur bra man verkligen hade det. Det var alltid en massa knäppa och konstiga grejer på g. Man gjorde vad man ville, spontant, öppet och helt kravlöst. Vissa grejer var kanske inte alltid så bra. Men jag ångrar inget, INGET.

Sverige är ett tryggt och bra land. Men alldeles för tråkigt och ointressant för mig. Det finns ingen 8 kilometer lång strand, inge babe’s bar där man får en vinflaska för 4E och inga människor som stannar en på gatan bara för att prata. Men det är i Sverige jag är just nu och det är bara att göra det bästa av situationen. Studenten hägrar och sedan är världen min att göra vad jag vill med. Det är alltså ingen idé att deppa över året som är över utan istället vara tacksam för att man fått ett sådant underbart år.

Tack Ingimar, Tess, Ellen, Linda, Svedis, Amanda, Lina, Ellen, Britta, Svenska Skolan, mi familia española, Fuengirola och Wahibi för att ni gjorde mitt år till det år det var. Och tusen tack mamma och pappa (och upplands väsby kommun) för att ni gav mig möjligheten att åka!

Hej då älskade Spanien!