,

Jag har aldrig varit kär (om man inte räknar med alla dagis-lågstadie kärleks-drama man har haft). Av det kan man dra slutsatsen av att jag har väldigt svårt att bli kär. Fast något som jag absolut inte har något problem är allmänt om kärlek. Jag älskar kärlek. Men däremot passar jag inte ihop med själva kärleken. Problem är inte att hitta en grabb, utan problem är att inte ge upp, inte tröttna, inte bli rädd.

Varför jag tar upp det här är för att min bästa kompis just nu är kär. Högt-över-öronen-kär. Och jag är jätte glad för hennes skull, äntligen får hon den uppvaktning som hon är värd. Men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite blöt i ögat. Man kan ju inte hjälpa att man blir ledsen när man sjunker på någon näras prioriteringslista...

Pojkvänner är säkert jäättebra och allt. Men från en kompis och systers perspektiv så är det inte alltid det bästa. Kanske är det för att jag själv aldrig upplevt det där underbara, härliga, fantastiska med att vara i ett förhållande. Eller kanske är det för att jag är avundsjuk?